Kill och Bill

Någon av dem är det. Antingen är det Kill. Eller också är det Bill. De två små svarta katterna som finns i stallet på Rappestad Ridklubb är otroligt sociala. När jag hade tagit hand om Nico efter ridlektionen blev jag smått överfallen av den här unga svartingen. Han hoppade helt sonika rakt upp på min mage och klättrade sedan vidare upp till axeln där han satte sig och spann ljudligt rakt in i mitt öra.

Sedan promenerade han lugnt runt på mina axlar och armar medan jag gick omkring i stallet och tittade på mina kompisar som fodrade, vattnade, gödslade ut och sopade.

Här är jag och Nico efter avslutad ridlektion för fantastiska Christine Esping. Jag har just lossat på sadelgjorden och knäppt upp de remmar som sitter om nosen på honom. De måste ju vara åtdragna när man rider, men jag tror att det känns skönt för hästen att så snart som möjligt efter avslutad ridtur slippa remmar som sitter åt.

Förra veckan hade jag också Nico, och det gick väl ganska skapligt, men den här veckan gick det ännu bättre. Nico är ju en supertrevlig häst, och vi lyckades ganska bra med att rida i serpentinbågar (där mittbågen då blir i förvänd galopp) samt att rida skänkelvikningar där vi ändrade riktning och ställde om på mitten.

Jag gillade också att vi hade ganska långa travpass under den här lektionen. Då fick man tid att riktigt "sitta till sig" och hitta rytmen så att både häst och ryttare kunde slappna av mer. Annars är det ju ofta så att det är så mycket som ska hinnas med att man skapar onödiga spänningar bara av det.

Under fikat efter ridningen satt vi i gruppen och "pratade" med Tove i USA via WhatsApp. Fantastiskt vilka möjligheter till kommunikation som har kommit under de senaste åren! Stor skillnad mot hur de hade det för 100-150 år sedan när svenskarna i stor mängd utvandrade till Amerika. Över en miljon svenskar utvandrade på grund av bland annat missväxt, hunger och fattigdom. Man kan tänka sig hur mycket man som kvarvarande släkting måste ha undrat över hur de som reste över havet klarade sig, om de överhuvudtaget klarade resan, hur de hade det i det stora landet där borta i väster och så vidare. Brev fanns ju naturligtvis, men även ett brev tog mycket lång tid.

Och nuförtiden sitter vi och skickar textmeddelanden och foton helt obehindrat. Vi pratar till och med öga mot öga med varandra utan att ens behöva tänka på kostnaden.

Undrar hur det kommer att se ut i framtiden? Kan det verkligen bli ännu "bättre" än det här?