Att lita på människor. Eller att lita på pengar.

Man skulle kunna tänka sig att livet blir lite lugnare när barnen flyttar hemifrån. Tja, så är det inte riktigt. På något konstigt sätt är det fullt upp hela tiden ändå.

Fast det är härligt. Det känns bra att de som bor en bit bort hör av sig och värdesätter att diskutera igenom olika saker med en. Och det är lite smickrande att de tror att man som förälder kan "allt".

Igår blev exempelvis yngsta dottern lite förundrad när jag inte kunde precis ALLT inom gymnasiematten. 

- Du säger ju att det är lätt och så kan du inte själv, utbrast hon.

- Kom ihåg att det var ungefär 35 år sedan jag använde de här kunskaperna... kontrade jag lite försiktigt. Då måste man få lov att fundera lite för att återuppliva det hela.

Nästa fråga var hur man skulle göra för att betala så att den amerikanska mobilen kom igång igen.

- Jag har ingen aning, svarade jag sanningsenligt.

- Men hur ska jag då få reda på hur man gör?

- Ja, du kanske kan fråga i affären där du köpte mobilen...

De har ju liksom inte riktigt samma system som här i Sverige där allt är knutet till ett SIM-kort och du antingen har kontantkort eller abonnemang. Börjar man prata om SIM-kort så ser de väldigt förvånade ut. Men vi kom fram till att hon troligen hade deras motsvarighet till "kontantkort" och om hon ringde det telefonnummer som man skulle använda för att betala skulle troligen hennes kreditkort belastas med månadssumman. Så hon provade. Och det funkade.

Jag tycker att det är en av de största skillnaderna mellan USA och Sverige. 

Här i Sverige litar vi på medmänniskorna. Vi litar på vad man säger till varandra. Om något inte riktigt passar in i reglerna kan man alltid ringa till myndigheten/företaget och förklara läget. Då är chansen mycket stor att personen ifråga lyssnar på problemet och sedan hjälper en tillrätta. Däremot litar vi inte alls på bankkort och pengar. För att logga in på internetbanken krävs omständliga procedurer, för att betala i affär krävs chip på kortet, man lämnar aldrig sitt bankkort ur sikte och varje gång det ska ske en transaktion måste man godkänna på något digitalt sätt.

I USA omges människorna av regler, regler och åter regler. Om det är något som på något sätt faller mellan stolarna är det ofta svårt att sätta in det i ett vidare sammanhang. Regler är regler. Och regler måste följas. Däremot känns det rent läskigt hur man i USA hanterar bankkort. Där är det bara att låta sitt kort dras och sedan debiteras i alla möjliga sammanhang utan att man får godkänna varje transaktion för sig. I affärer får man signa köpet med sin namnteckning. Men samtidigt verkar det ju fungera, som sagt...