I morse var jag med om något ruggigt. Jag har ju kontaktlinser, och när något kommer in under en lins fastnar det liksom där, och det gör JÄTTEONT, ungefär som om man försöker köra en kniv rakt in i ögat.
I morse åkte jag på motorvägen på väg till jobbet (ja, jag tar motorvägen nu, för de håller på och bygger rondeller på Industrigatan, så det är rätt rörigt där.) Och jag får SUPERSKRÄPET i ögat!
Jag hoppas att det ska gå över, för ibland gör det ju det. Men det gör det inte. Det blir värre!
Tårarna bara strömmar ur det vänstra ögat som försöker att knipa ihop sig så mycket det bara går. Problemet är att när det vänstra ögat vill stänga sig så vill det högra ögat göra det också... och det är inte helt lyckat i 110 kilometer i timmen....
... och låååångt till avfarten. Jag vill inte stanna på motorvägen, och jag försöker hålla ut till IKEA-avfarten. Men inte finns det någonstans att stanna där, utan jag måste försöka köra omkring i filer med knivar i ögonen och ögon som försöker stänga sig av sig själva tills jag äntligen kan ta mig in på pendlarparkeringen bredvid Skäggetorp.
Mycket härligt att få plocka ut linsen. Men som jag såg ut! Alice Cooper hade blivit avundsjuk.
Samtidigt har man tur i oturen. För gissa vad jag hade i väskan? (Tips: Något som jag nästan aldrig har annars.) Jo, ett kontaktlinsetui! Just när jag satt där och funderade på hur i hela friden jag skulle kunna förvara linsen någonstans till jag kom till jobbet och kunde skölja av linsen så kom jag på att jag av någon okänd anledning hade ett kontaktlinsetui i jobbväskan.
Och nu är anledningen inte okänd: Etuiet fanns där helt enkelt för att jag skulle komma att behöva det idag! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar